◄ Tillbaka till innehållsförteckningen för olyckor

Räddningsledningen insåg att en riskfylld situation skulle uppstå om vatten blandades in i syran. En kraftig värmereaktion skulle bli följden och som till och med skulle kunna ge explosionsliknande kokningsfenomen och förorsaka mekaniska skador på pråmen. Detta skulle snabbt kunna accelerera händelseförloppet så att mängder av skållhet syra kastades omkring. En sådan situation skulle  innebära stora risker för både miljön och räddningsmanskap.

Om hela lasten skulle komma ut momentant kunde stora miljöskador uppkomma. Ett så stort "moln" av ett farligt ämne som driver med strömmen kan slå ut de flesta av de vattenlevande organismerna nedströms enligt erfarenheter från olyckor i Norge 10 månader tidigare (Olycka nr 03) och Ohio, USA, drygt tio år tidigare (Olycka nr 01). Även en liknande olycka tre år senare i Sacramento River i Kalifornien uppvisar förödande konsekvenser (Olycka nr 05).

Olika bärgningsmetoder diskuterades inom räddningsledningen. En naturlig lösning var att direkt försöka pumpa upp syran från den bottenliggande pråmen men man insåg snart att detta skulle medföra en mängd både tekniska och logistiska problem. En 93-procentig svavelsyra har den egenskapen att den inte angriper olegerat kolstål, som pråmen var tillverkad av. Men om vatten tillförs blir syran mycket reaktiv inom vissa procentgränser och reaktionen förstärks ytterligare av den förhöjda temperatur som erhålls vid vatteninblandningen. Det fanns troligen redan ett tunt vattenlager skiktat i tanken ovanpå syralasten vilket medförde att situationen blev riskfylld. Eftersom svavelsyra och vatten är lätt blandbara, d.v.s. svavelsyra är lättlöslig i vatten, kan en omröring av en sådan skiktad last leda till en våldsam kokning. Den stora densitetsskillnaden gör dock att en skiktning lätt uppstår om vatten sakta tillförs svavelsyra uppifrån.
 

Pumpning skulle röra om i vatten-syra-skiktet och ge en upphettad syralösning som skulle bli högkorrosiv mot kolstål. För att ta emot denna syralösning skulle krävas pråmar eller containrar av syrabeständigt ("rostfritt") stål. Sådana behållare av tillräcklig volym fanns  inte tillgängliga inom de tidsramar som gällde. Dessutom skulle pumpningen innebära tekniska problem. Kunde en dränkbar pump klara upptagning av 100-gradig korrosiv syrablandning med en densitet av kanske 1,8 och en total uppfordringshöjd (för kajplacerade tankar) av 15 meter? Troligen skulle det krävas en boosterpump. Härtill kom det svårlösta problemet att ersätta den bortpumpade syran i pråmen med något för att undvika vakuum. Att göra detta med vatten på ett säkert sätt, i samma takt som boosterpumpen, skulle troligen vara omöjligt. Om i stället luft användes måste pråmen stabiliseras på något sätt så att en krängning inte gav skrovskador. Risken fanns också att pumparbetet misslyckades vilket kunde resultera i en katastrofal händelseutveckling.
 

I stället för att pumpa syran ända upp till kajen skulle arbete kunna delas upp i två steg där syran först pumpades upp till en kofferdam som byggdes ovanpå den sjunkna pråmen med en höjd så att den nådde en bit upp över vattenytan. Närmare diskussion av detta alternativ avslöjade flera svårlösta problem. Kofferdammen måste tillverkas med god passform mot pråmen och den efterföljande tätningen måste vara perfekt. Den måste vara:
1) tillräckligt rymlig för både syran och pumputrustning
2) tillräckligt hög för att klara variationer i flodens vattennivå
3) tillräckligt stabil för att motstå flodens strömhastighet på 2-4 knop.
 

Denna lösning skulle kanske bli än mer riskabel för räddningspersonalen eftersom en stor bristning i kofferdammen skulle ge upphov till våldsam kokning och kaskader av het syra.
 

Ett alternativ till urpumpning av lasten med pråmen stående kvar på botten skulle vara att först ta upp pråmen till ytan och därefter pumpa ur lasten. Upptagningen till ytan skulle kunna ske antingen genom lyft med kranar eller genom att göra pråmen flytande igen. Det senare skulle kunna ske genom att lokalisera skadan, pumpa in luft i de vattenfyllda delarna av dubbelskrovet och täta läckan. Även dessa alternativ skulle innebära risker.
 

Omfattningen av skrovskadorna var okända och hade inte kunnat fastställas i det grumliga flodvattnet med nästan obefintlig sikt för dykare. Att röra hela pråmen med sin farliga last i det strömmande flodvattnet kunde ge riskabla påfrestningar på skrovet och dessutom oönskade rörelser hos den tunga syralasten.
 

Det alternativ som man slutligen valde var att långsamt och på ett kontrollerat sätt pumpa ut syran i det omgivande flodvattnet med pråmen hela tiden stående på flodbotten. Som pumpsystem valde räddningsledningen en mammutpump (jfr Metod Z4).
 

◄ Tillbaka till innehållsförteckningen för olyckor